Nämen om man skulle vara lite tacksam över mitt himla fina och jävligt bra liv. Ja det hade varit på tiden. Jag har under de senaste veckorna varit ganska bitter, ganska klagig och ganska trött på hur mitt liv ser ut. Hur är det möjligt då? Jag lever ju mitt i min egen dröm, reser mycket och går på min drömutbildnin där det t o m går himla bra.

 

Jo men såhär.. Jag är en person som behöver enormt mycket ensamtid. Jag uppskattar det och jag behöver det. Jag behöver känna att jag kan välja att ha ensamtid. Från 28 oktober har jag bott på olika soffor runt om i världen, hos mina underbara vänner och familj. Det har varit helt otroligt att få spendera en massa tid med er MEN mitt i allt detta försvann jag och min ensamtid. Jag har varit ensam ca 3 kvällar under denna perioden vilket antagligen har resulterat i att jag idag är en aningen trött och opepp på att leva såhär.

Men även om jag just nu hatar min resväska över allt annat är jag väldigt medveten om vilken tur jag har som har möjlighet att leva såhär, vilken lycka det är att faktiskt ha dessa soffor att sova på och att på alla dessa platser finns det människor som jag bryr mig otroligt mycket om. Så även om jag nog kommer klaga x antal gånger under denna vår och kommer antagligen hata resväskan ännu lite mer om de nu är möjligt så innerst inne vet jag att om jag hade bott kvar i min etta i Sollentuna och jobbat kvar på mitt fantastiska jobb så hade jag med all säkerhet varit lika bitter och hatat resväskan för att den bara stog och blev dammig.

Så tack till er som står ut, den här klagtanten älskar er mer än allt annat.