När jag var liten sa läkarna till mina föräldrar att dom ska vara glada om jag ens kommer kunna gå normalt. Hon skrattade och så  -"Ja, det blir ju ingen elitidrottare av henne!" 

Min mamma grät. Min fot var sne och jag hade redan då min hallux valgus knöl. Lite rehab och sen var jag på banan igen, sprang runt som vilket barn som helst. Visst har jag haft ont då och då men förutom det inte varit några problem. När jag kom in på volleybollgymnasiet gick jag till en ortoped för att föjla upp det. Han sa att det antagligen nån gång kommer bli aktuellt med en operation, men den kommer kräva att de går upp till knät under operationen och den rehabtiden innebar att jag inte skulle kunna gå på ett halvår. Nej, jag ska ju bli elitidrottare nu, det får vänta. Jag fick inlägg för att ge extra stöd åt foten nu när den kommer utsättas för extremt mycket och tuff träning. Jag har alltid haft nedsatt rörlighet i den och haft problem med balansen. Efter att ha stukat den några gånger har den blivit mer stel men inget mer med de. 

Volleybollen fortsatte och jag har inte haft ont i den. Mina problem har hela tiden varit ryggen. 

Efter jag slutade med volleybollen så har jag ju fortsatt träna med inte alls på samma nivå, jag har haft en del problem med att göra knäböj osv eftersom mitt kvä gärna viker inåt eftersom foten inte har rätt "hållning".

 

Igår var jag iväg till en ortoped här i Örebro för att göra nya inlägg. Han tittade på foten, klämde, böjde och sedan skakade han på huvudet och sa att det här var inte alls bra och han kan inte göra ett ilägg som hjälper åt de här. Han frågade om jag har problem att gå. När jag sa att jag sprang en mil förra veckan sa han "Ja herregud det är ju fantastiskt". JA VISST ÄR DET! Sen frågade han om jag förutom dessa stukningar verkligen var säker på att den inte varit bruten! EH JA! Efter den första stukningen skulle det här ha gjorts något åt, medan den fortfarande var under läkning och mjuk. Men det funkar inte så, det gäller att gå på den dagen efter för att kunna spela dagen efter det. Men det var antaglien det sämska jag kunde ha gjort. 

Nu är foten extremt stel och det är antagligen en massa skit inne i foten som stelnat och gör att den belastas på ett sätt som kommer få konsekvenser för mina knän och rygg. 

Jag blev skickad till Stig, en gammal ortoped som gör inlägg som kommer hjälpa så länge. Jag tackade för mig och fick lova att inte söka upp en fotortoped i Örebro. Det finns ingen här som är tillräckligt duktig för att fixa det här.. ! Du måste till en expert och det kanske finns i Stockholm om du har tur. Okej.. ska jag googla på fotexpert nu då eller vad? 

 

Jag ska helst inte springa innan jag fått inläggen och det är som sagt helt fantastiskt att jag ens kan..! Hur kan det ens vara ett problem när jag inte känner av det?

 

När jag sprang den där milen hade jag bestämmt mig för att bevisa för mig själv att jag klarade av det, men innerst inne ekade orden läkaren sa.. (Ni ska ha tur om hon ens kommer att kunna gå). Jag hoppas innerligt att den här personen inte längre jobbar med människor på något sätt. Jag önskar att jag visste vem hon var så jag kunde tala om för henne att jag visst blev en elitidrottare och jag kommer fixa till den här foten så jag kan fortsätta springa. Jag hoppas hon inte har förstört för nån mer. För mig blev det en motivation och det är det enda som gäller nu, jag ska allt bevisa att det går att leva med den här foten. En dag ska jag springa ett maraton.. med en opererad fot eller inte. Men jag har iaf bestämmt mig för att den inte ska få hindra mig från att leva som jag vill. 

 

Haha blev visst en novell om en jävla fot. Men men, så ligger det till iaf.